44. Rik och av ädel börd, men ensam bliven och lämnad åt oskylda hjärtans vård, såg hon så tankfull ut, och övergiven! Blod är ej vatten; och dens lott är hård, som ser i unga dar sig väderdriven med sina minnen till de dödas gård samt, mitt i lysande palatser, känner sig vara utan både hem och vänner! 45. Hon var ett barn till år, gestalt och skick och ett förklarat skimmer hade gjutit ett tycke av kerub i hennes blick: ett svårmod över människan, som skjutit ifrån sig den fullkomlighet hon fick, en sorg — men över vad en ann förbrutit: det var som om hon satt vid Edens dörr i stilla vemod över nu och förr. 46. Så var hon katolik, och skarpt ändå, såvitt det veka sinnet det förmådde, och höll dess mera inspirerat på sin tro, som denna tro ej längre rådde. Om sina anor visste hon också att aldrig nya läror vid dem lådde, hon var den sista och höll än i dag vid fädrens trosgrund fast, och sinnelag. 47. Hon blickade på världen som om den ej komme henne vid. Tyst och allena hon växte, som en ört i skuggan, än i helgden av sin trånga sfär, och rena. Hon stod som utanföre världen, men drog sig ej undan, som man skulle mena, stark i sin egen kraft — en sällsam syn hos en så ung person här under skyn! 492