48. Nu råkade vår goda lady att Aurora ur sin lista utelämna, fast börd och ägodalar henne satt i bredd med dem1 vi nyss haft äran nämna, fast hennes yttre fägring — denna skatt som: ensam kunnat mycket annat jämna — var, jämte hennes dygder, mera än lillgamla anspråk hos en ungersven. 49. Det utelämnandet (liksom man gjorde med Bruti byst på Junias sorgefest) fann Juan eget, som han det väl borde; men lady Adeline vart sticken mest då han till halvt på skämt om grunden sporde; hon undrade — med en föraktlig gest — vad Juan »funne hos en tillgjord snärta, som varken liv förrådde, eller hjärta?» 50. »Hon vore katolik, av samma lära som han, och därför lämplig», mente han; hans »moder toge sig det fasligt nära och kanske påven komme med sitt bann, om1...» Men vår fru, som ansåg för en ära att trumfa in i andra vad hon fann förnuftigast, kom — såsom vanligt — genast med samma grunder som hon anfört senast. 51. Och varför icke? Har man goda skäl, så lida de ej av att repeteras, och duga de ej, skall man likaväl gå på med dem och icke alls generas, om man så skulle pina folk ihjäl; där ej ett plenum då kan manieras, så kan man tråka ut det. Och vad gör oss vägens art, blott han till målet för? 493