52. Vad Adeline just hade för väsentligt emot en liten varelse, så fri från synd som något helgon är egentligt, så vacker och så full av modesti, är kinkigt nog att reda ut offentligt. Hon var ej småsint alls; men, kära ni, naturen är natur, det är det vissa, och mera nyckfull än man skulle gissa. 53. Hon var kanhända litet stött att finna en så allvarlig stämning och passions-fri hållning hos en ung och barnslig kvinna; ty intet kan så väcka en persons (ej minst en kvinns-) missnöje, som att finna sin »ande kuvad, såsom Marc Antons var inför Cæsar», av de få som ställa folk på sin plats och veta vad de gälla. 54. Det var ej avund — ladyn för sin del stod vida över all slags avundsjuka; och ej förakt — för den, vars största f e 1 var det att ha så få, så små, så mjuka; ej jalusi — Gud vete vad för spel som våra »ignes fatui» med oss bruka! Det var ej — men jag bättre reda har på vad det icke var, än vad det var. 55. Aurora intet hum om detta fick. Hon var en gäst bland denna ädla skara, en vacker krusning av en liten prick på denna ström av rang och ungdom bara, där varje litet skvalp ett ögonblick en solglimt får av timmarna som fara. Kanske hon kunnat dra på mun åt nitet, så mycket barn var flickan — eller litet. 494