56. Den stolta Adeline, den segervana, förvirrade ej henne. Nej! det var som om1 hon mött en lysmask på sin bana och såge sen vad stjärnevalvet har! Som1 hon ej var så skolad, kan man ana att hon ej fick don Juan för sig klar, men bländad vart hon ej av meteoren och ej av ytan fångad, såsom dåren. 57. Det rykte Juan om sig fått — det slags som lätt får makt med kvinnliga fantaster, ett amalgam av ont och gott, som strax av halva dygder blir och hela laster samt förefaller folk av högre kaster så intressant — kom ej vid hennes vax och gjorde intet intryck alls på tycket, så litet eldfängd var hon i det stycket. 58. Hur olik var ej hon till karaktär Haidie, som Juan ägt, för att förlora, men bägge lika sköna i sin sfär! Öjungfrun, ensligt fostrad vid det stora, gränslösa havet, glödande och kär, och den kristalliskt strålande Aurora! En skillnad som emellan — låt mig se — en blomma och en ädelsten kanske. 59. Var det ej färg i den komparationen? Nu till vårt ämne med förnyat liv och, som min vän Scott säger, klang i tonen, Scott, min komparativs superlativ, vars snille målar trälen och baronen, korsriddares svärd och saracenens kniv såsom en Shakespeare och Voltaire ha skrivit, arvinge efter båda, som han blivit. 495