88. Om folk motsäger sig, skall jag väl svara för andras vacklande, och eget, jag? Och eget? Sladder! Man kan aldrig vara som skeptisk alltigenom så pass v a g u e. Det sannas källor kunna sippra klara, men såsom ström det grumlas dag för dag och måste, för det grums som däri råder, ej sällan klaras genom diktens åder. 89. Vad är en fabel, apolog, parabel? Ett sken, som dock kan läggas sanning i. Vad kan ej åstadkommas med en fabel, som, sägs det, speglar verkligheten fri! Men vad är verklighet? Vem är kapabel att säga det? Kan vår filosofi? Nej, hon är alltför kritisk. Religionen? Javäl. Men vad för sekt? Den som har tonen? 90. Ty icke är det gärna tänkbart heller att allihopa hava rätt till slut! Ack! kanske lika orätt! — Som det gäller att se framför sig klart, får absolut en ny profet sin fyrbåk tända, eller en gammal hänga lampan bättre ut: trosgrunden en föryngring snart behöver, ty tiden tär, så ingenting blir över. 91. Jämt snor jag in mig i metafysik —-och ändå visar ingen större iver, än jag, att komma undan polemik. Vad det nu är för vurm som tanken driver, men alltid fastnar jag på någon spik av vad som är, som varit eller bliver, är tolerant likväl mot både Per och. Pål, så presbyterian jag är. 503'