96. Du ler, du? Det är mer än jag kan göra, ty mina intryck lyda ej befäl. Jag vet en plats, som gastar bruka störa, men önskade jag hade glömt det väl, ty det kan vissa »skuggor» återföra och dessa »slå med fasa Richards själ>>: det är en väv, som jag ser samma fnurr i som fordom filosofen från Malmsbury. 97 .1 natt (jag sjunger i de mörka nätter som uggla — någon gång som näktergal) är kusligt: och Minervas fågel sätter sig skriande invid min fönstersval: från väggen stirra dammiga porträtter — jag önskar de ej funnes i min sal — i spiselaskan sista gnistan glimmar, jag suttit uppe alltför många timmar. 98. Och därföre (så svårt det är också att rimma middagstiden, då jag äger helt andra föremål att tänka på, om jag ens tänker alls) bör, som jag säger, jag låta anstå, tills vi dager få, med ting, som mana skuggor till mitt läger; man bör ha varit i min ställning dock förrän man kallar det för simpelt skrock. 99. Emellan natt och morgon livet blänker, en stjärna halvvägs över skogens topp. Vad veta vi om oss? och om man tänker på det tillkommande — vem vet dess lopp? Tidssvallet oss som bubblor kring sig stänker, de gamla brista, nya dyka opp, världsvälden lyfta sig en stund — och stupa därefter, som ett böljslag, i det djupa. 505'