12. Don Juan var, när in till sig han gick, uti ett tillstånd spänt och agacerat, han fann långt mera i Auroras blick än han av Adelines ord supponerat; ja! om han noga känt sitt hjärtas skick, så skulle han bestämt filosoferat: en utväg, sällan vid behov till hands, varför han med en suck först kom till sans. 13. Han suckade: och slikt förtros andäktigt åt månen helst: och lyckan ville nu att den där kyska skivan sken så präktigt som detta luftstreck medger klockan tu. En ljuvlig stämning grep don Juan mäktigt som om han haft på tungan sitt »o du!» T u i s m e n uti kärleks-e g o i s m e n — men lämnom den där platthetskatechismen! 14. Vid månens anblick sjunker varje duva, herdinna, fästman, astronom, poet i svärmerier, mer och mindre ljuva; han stora tankar alstrar, som man vet, och stundom, tror jag, också litet snuva; hans ljus bevarar mången hemlighet, regerar havets svall och våra hjärnor och hjärtan med, som inga andra stjärnor. 15. Don Juan var för grubbel mer benägen än för sitt örongott, som var som snön, och kammarn, götiskt välvd, var så belägen att skvalpet tydligt hördes dit från sjön — och så stod nattens genius mittpå vägen! Från fönstret, där det vajade en lönn, såg han kaskadens breda silver dugga och sedan gömma sig i nattens skugga. 512