16. Högt tindrande uppå toaletten, eller pä bordet (vilket ej på pricken kan bestämmas, fast jag ser på bagateller så snart det fakta rör) ett vaxljus brann och tycktes icke sömnigt alls, det heller, då, tankfull, mot en fönstersmyg — en grann, av mejslad sten och färgat glas, bland annan urgammal lyx — don Juan stödde pannan. 17. Som natten vacker var och platsen fri slog Juan dörrn på gavel, för att vika in i ett långt och dystert galleri med gamla konterfej, och värderika, av manlig dyrd och kvinnlig modesti, som ädelt blod ha fått till skänks tillika. Men är det halvskumt, blir en penselbild av den som död är spöksam, hemsk och vild. 18 .1 månljus se de bistra herrar ut som om de levde, sampt de helgon späda, och edra fotsteg låta absolut som dova röster under spikad bräda, ja! till och med ur ramarna till slut de stränga, väsenlösa skuggor träda som för att hota er för det ni stör där allting — utom döden — sova bör. 19. Och bleka löjen stråla än från blyga huldinnor, gracerna från svunna dar, gravlagda lockar än på duken flyga och längesedan lyckta ögonpar ett magiskt skimmer genom dunklet smyga. Porträtt är alltid någonting som var: förrän förgyllningen är ramen given är den, som suttit, en helt annan bljven. 33. —- Byron, Don Juan. 513