20. Hur flyktigt allt! Och det vår vän upprörde — och hon sen (synonymt), hans tankars ljus! Det var hans suckar blott, och steg, som störde stillheten inom detta gamla hus då plötsligen han tyckte att han hörde liksom en vålnad tassa — eller mus, vars spring och knaprande bakom tapeter ibland kan skrämma allt vad anda heter. 21. Men si! en munk, med radband vid sin sida, i svartbrun kåpa klädd, med kapuschong, sågs under galleriets skuggor skrida med gravitetisk, fast och ljudlös gång; om icke kåpan släpa hörts, den vida, han hade ej gjort tystnaden förfång; och kommen mittför, borrade den höga gestalten i vår vän sitt djupa öga. 22. Han stod förstenad: hade hört man sade att spöke ginge där från fordomdags, fast han ej dittills vikt på sägner lade som vid allt gammalt häfta segt som vax: det mynt, som vantron fordom präglat hade och sedan satt som guld i omlopp strax, men rart som guld att se i våra tider mot papper. Såg han det likväl omsider? 23. Ett — två — tre varv det kom och återvände, det ting av Gudi eller någon ann, don Juan bara stirrade och kände sig liksom fastväxt: ja! där stod nu han lik en staty, med lockarna på ände som ormar flätade uti varann, och fick ej makt med tungan, för att spörja vad vördig patern hade att besörja. 514