24. På slutet tog sig skuggan goda stunder, men så försvann den — vart? Det var ett stort gemak, och såtillvida intet under att munken kommit undan som han gjort, och dörrar, där på fysiskt givna grunder en kropp försvinna kunde lätt och fort; men fåfängt sökte Juan eftersinna i vilken av dem spöket tyckts försvinna. 25. Han stod förlamad — tycktes honom som en mänskoålder mest — och bara spände sitt öga åt det håll, där spöket kom ifrån, till dess hans sinnen återvände. Han skulle trott han hade drömt det, om han icke vakat, som han tydligt kände; nå, hur det var, så gick till slut vår vän — sin halva kraft berövad — in igen. 26. Där var allt som förut. Hans vaxljus brann, och det ej blått, som ljus som lysa sedigt, på vilka andesken slår gruvligt an; han sina ögon gned och såg ju redigt, tog upp en gammal tidning som han fann samt läste obehindrat där, och ledigt, en skarp artikel för att kungen snärta och så en puff för »n o n plus ultra svärta». 27. Det hade avgjord lukt av denna värld, men darrande ännu han dörren lyckte, och sedan han fått av sig all sin flärd — det gick ej fort — han närmre sängen ryckte; där gömde han sig i sin huvudgärd, men synen följde honom, som han tyckfe, och fast hans fantasi ej domnade gick det därhän dock att han somnade. 515