32. Men då han satt där stum, och kall, och stilla till allas undran, frågade i hast skön Adeline, om Juan »mådde illa?» och han spratt upp. »Ja... nej... jag tror knappt... fast»... Husläkarn, som ej lät sig lätt förvilla, bad om hans puls, för att som hastigast få undersöka vad det var egentligt, men Juan sade »han var frisk» ordentligt. 33. »Ja... nej... fast...» Nog var det ett eget svar, men hur man tog det tycktes det bekräftat av glöden i hans vackra ögonpar. Påtagligen det något otyg var, varmed hans sinne blivit starkt behäftat, men då han likafullt motvilja bar emot att yppa det, så togs för givet att det med medicin ej stod för livet. 34. Lord Henry, som på samma gång choklad och rostat bröd en föreläsning ägnat, begrep ej varför Juan ej var glad, men tvärtom nedstämd, då det icke regnat: bad hennes nåd Fitz-Fulke berätta vad hon sport från hans nåd, den vår Herre fägnat med gikt — som fräter, trots en nedsatt kost, på adeliga gångjärn liksom rost. 35. Han vände sig till Juan sen, vår man, beklagande. »Ni ser ju ut, min bästa, som om i morse salig människan, svartbrödramunken, sökt hos er få gästa.» — »Vem?» utbrast Juan — men som skulle han ej någon större vikt vid saken fästa, fast i detsamma kraften honom svek och han synbarligen blev mera blek. 517