Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32. Men då han satt där stum, och kall, och stilla
till allas undran, frågade i hast
skön Adeline, om Juan »mådde illa?»
och han spratt upp. »Ja... nej... jag tror knappt...
fast»...
Husläkarn, som ej lät sig lätt förvilla,
bad om hans puls, för att som hastigast
få undersöka vad det var egentligt,
men Juan sade »han var frisk» ordentligt.
33. »Ja... nej... fast...» Nog var det ett eget svar,
men hur man tog det tycktes det bekräftat
av glöden i hans vackra ögonpar.
Påtagligen det något otyg var,
varmed hans sinne blivit starkt behäftat,
men då han likafullt motvilja bar
emot att yppa det, så togs för givet
att det med medicin ej stod för livet.
34. Lord Henry, som på samma gång choklad
och rostat bröd en föreläsning ägnat,
begrep ej varför Juan ej var glad,
men tvärtom nedstämd, då det icke regnat:
bad hennes nåd Fitz-Fulke berätta vad
hon sport från hans nåd, den vår Herre fägnat
med gikt — som fräter, trots en nedsatt kost,
på adeliga gångjärn liksom rost.
35. Han vände sig till Juan sen, vår man,
beklagande. »Ni ser ju ut, min bästa,
som om i morse salig människan,
svartbrödramunken, sökt hos er få gästa.» —
»Vem?» utbrast Juan — men som skulle han
ej någon större vikt vid saken fästa,
fast i detsamma kraften honom svek
och han synbarligen blev mera blek.
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0527.html