36. »Vet ni ej om svartbrödram unken heller?» — »Nej, på min ära.» — »Det är er så likt. Jo, sagan — som kan ljuga, om det gäller — förtäljer därom något rätt komikt. Om spöket blivit mera skyggt nu, eller de gamla hade bättre syn för slikt, nog av, att munken — fast man tror på saken — numera sällan spökar i gemaken. 37. Sist var det»... »Henry», utbrast Adeline (som fortfor att sin blick i Juan spänna och fann ett samband mellan Juans min — långt större än han hade lust bekänna — och den legenden), »var en smula fin och välj ej för ditt skämt en sak som denna, som är så utnött och på intet vis står högre för sin ålders skull i pris!» 38. »Skämt?» mente lorden. »Du har själv, min vän, brudkvällen, om ej mina minnen fela, sett»... »Kära du, det är så längesen, men låt oss bringa i musik det hela!» Diana lik, som bågen drar på spänn, grep hon sin harpa och begynte spela ett par ackord av vemod utan pjunk till melodin: »Det var en gång en munk.» 39. »Än orden», utbröt lorden, »som du diktat? Ty Adeline är även smått poet», tilläde han, och detta särskilt riktat till hennes lyssnande societet, så hela sällskapet fann sig förpliktat bönfalla om en sång, i synnerhet som dikta, sjunga och ackompanjera man här i en person fick admirera. 518