46. Vår fru var hemmastadd i fransk bravur, i gröna Erins-, gråa Höglandstoner, som minna om Lochabers vallhjonslur den stackars bergsbon än i fjärran zoner: en art av musikalisk calentur, som överfaller dylika personer och återflyttar dem till hemmets bryn, fast det för alltid är och blir — en syn. 47. En liten skiftning hade hon i »b 1 å 11», skrev vers, och fantiserade, och gjorde — som det berättas — epigrammer smått om sina vänner, som då alla borde; men litet mer av den azur, vi fått till vitter modefärg nu, behövt hon torde, ty hon var svag nog att beundra Pope och lägga det i dagen, stackars våp! 48. Aurora — efter vi om smaken tala och karaktären just graderas plär i vår tid på den termometerns skala — låg mera, som jag tror, åt Shakespeares sfär. Mot rymder utanföre vår lokala tillvaro riktade hon sitt begär, sin tankeenergi, som bröt sig rum, som rymden gränslöst famnande och — stum. 49. Ej så vår nätta, lätta och koketta fullmogna Hebe, Fitz-Fulke, vilken bar all sin esprit i ansiktet, men detta förtrollande, så spelande det var av arga funder, påstod man med rätta. Nå, det finns knappt en kvinna som ej har ett stänk av denna surdeg, när det gäller, vi få ej tro oss rent i himlen heller. 522