54. Man sagt allt vad man visste. Och en hel hop ansåg det för vantro. Men det grodde en hemlig bävan för hin ondes spel hos andra, som till hälften sagan trodde. Det ordades därom en helan del, och Juan, åtspord om ej där han bodde fantomet synts (som någras gissning var), förtätade blott mörkret med sitt svar. 55. Då klockan skred mot ett så reste man sig från sin stol och skildes ömsesidigt för att ta till vad tidsfördriv man fann, en tyckte det var sent, en annan tidigt. Ett par tre ville veta vem som vann av vinthundskopplet, vilket sprang så smidigt, en del gick till ett föl, avpassat just vid moderns parning för en Epsom-dust 56. Där var en tavelhandlare, som hade en garanterad Titian av så stort konstvärde, att han knappast överläde ens vid de glupska anbud furstar gjort; ja! kungen falkat på den, som han sade, men till hans anslag (som man tacka bort att han i nåder täckts att acceptera) beviljades ju knappt ett öre mera. 57. Men som lord Henry vore connaisseur och konstnärsvän, så ville han besvära hans nåd — fastän han skulle ansett för en lycka att hans härlighet förära det mästerverket, ja! för en honnör — ej med att köpa gubevars! hans kära relik, han vore nöjd med om han fick ett vitsord av hans säkra kännarblick. 524