70. Lord Henry var en stor valagitator och grävde minor såsom en kanin, fast det vart kostsamt att bli triumfator, ty grannen, skotske earlen Snack OTlin, lät regna engelskt mynt på alla gator; hans son, the honourable Dick Mesquine, var det »skiljaktiga intressets» bjässe (valkandidat för samma självintresse). 71. Lord Henrys öga var ett soligt fenster för hela orten: mot en del han var förbindlig, gjorde annat folk små tjänster, och fullt med löften han på tungan bar samt strödde dem till höger och till vänster, höll kanske något enda som en karl, men bröt de andra — nå, det bör ej klandras, hans ord var ungefär som alla andras. 72. En utsträckt frihet lika varmt benägen som vän till styrelsen, han lyckats ge exemplet av den rätta medelvägen emellan patriotism och loyauté, om än han, bragt i högst grannlaga lägen, för kungens skull måst ta emot två tre små sinekurer, dem han gärna såge indragna, om uti hans makt det låge. 73. Han var så »fri att tillstå» (vilket språk! är det vårt lands? Nej — parlam en tsspråk bara) att tiden hade mera nyhetsbråk än förra seklet kunnat ens försvara. Han följde ej opinionens stråk, hans rättesnöre skulle plikten vara; och vad hans, sysslor angick, hade de gett mindre inkomst än besvär kanske. 528