74. Gud och hans vänner visste, att ett liv i avskild ro hans ärelystnad vore; men kunde han i ögonblick av kiv sin konung överge, som andra store, den stund demagogiens slaktarkniv (ett oförsvarligt insnitt!) genomfore den gord-, jag menar geord’ska knut, vars band förbunde parlament och kung och land? 75. Om för hans »plats uppå the civil list man ville slåss på liv och död» — må göra! Han bleve på sin post till allra sist. Inkomsten — därom ville han ej höra, men droges platsen in, så vore visst att detta kunde till en krisis föra. Hur då bete sig? Svare den som kan! Han vore stolt att nämnas engelsman. 76. Självständig man, han visste mindre kröka sin rygg, än mången som ej löner fått. Så plär en simpel knekt och simpel................ sig själva mäta med ett högre mått än de irreguljära, som försöka hanteringen en gång emellan blott — och statsmän ta en min för folk på gatan liksom lakejer för en fattig satan. 77. Det teg han med; men eljest var det slika utgjutelser han hade. Härmed punkt. Vem av oss har ej sport och hört dylika officiella herrar sucka tungt och om sitt oberoende predika? Och därför lämna vi dem, tror jag, lugnt. Dinern var inne, vad jag icke vetat, och bönen läsen — läst det skulle hetat. B y r o n, Don Juan. 529