90. Vem kände väl och skulle brytt sig om att han ett spöke sett? en sak, som föga de dästa middagsgästerna bekom, så tyngda av materien och så tröga, att man i tvekan stannade — liksom man knappast velat tro sitt eget öga — om slika kroppar kunde ha en själ och själar ha en dylik kropp jämväl. 91. Men värre nästan än att se dem skratta och snegla, 'squires och 'squiresses i ring, som ej hans tankspriddhet förmådde fatta, omtalad som han blivit runtomkring som den fruntimmerssällskap visste skatta (det hände rätt diminutiva ting på lordens gods att sladderämnen bliva för människor än mer diminutiva), 92. var, att Auroras öga mötte hans ; och att hon därtill, som man brukar säga, drog smått på mun, förtog hans smula sans. Hos dem, som sällan le, plär löjet äga en mäktig yttre orsak; och det fanns i detta ej de funder, många pläga i kvinnors löjen se: begabberi, uppmuntran, kärlek eller sympati. 93. Det här var blitt och tankfullt, och så låg det förvåning, och smått ledsnad med, däri; dock vart han som en blod så snart han såg det, vad ej förrådde synnerlig esprit; han var ändå bemärkt, och — kom ihåg det — det är en port som lämnar vägen fri, vad Juan borde känt, om ej hans sinnen omtöcknats av den sista nattens minnen. 533