94. Men (sämre tecken!) hon blev icke röd i sin tur, hon behöll sin ro, sin höga, såg ut som vanligt, lugn till överflöd, tog långsamt bort, men slog ej ned, sitt öga, blev litet blek visst, vad det var för nöd som påkom henne... Nå, hon hade föga fått vad man kallar färg, om också hyn ibland blev purprad lik den vita skyn. 95. Men Adeline gick på, hon. Hennes nåd var högst charmant mot kända och okända som åto hennes fisk och villebråd; hon visste allt i artigheter vända, som alla måste, vilka lägga råd (helst när det sjätte året går till ända) om lotsningen av släkt och känningar igenom återvalets bränningar. 96. Det där är lika vanligt som förmånligt: och ändock när don Juan ladyn såg — såg med ett öga lika skarpt som sonligt — sin roll med iver spela, glad i håg, om än ett ögonkast ibland, ett hånligt, i smyg förrådde vad därinne låg, så gjorde han det för sig själv bemärkligt att allt hos henne visst ej var så verkligt. 97. Hon uppehöll sin roll för denna skara, en efter annan, med en smidighet som mången tar för brist på hjärta bara, då det är blott en stark mobilitet, som torde en temperamentssak vara, fast det ser ut som konst, som var man vet; en lögn, på visst sätt sanning; ty vad döljer den, som sitt närmsta syfte blindvis följer? 534