102. Så skön hon var! ett avtryck av behagen! Så varmt förbindlig uti tal och svar! Och visst ej den — det sågs på anletsdragen — som någon dubbelhet i skölden bar! På hennes adel blev man ej bedragen, ty hennes sköldemärke hjärtat var — och vad den klädseln sen var nätt och lyckad, så omsorgsfull och dock så enkelt smyckad! 103. Till gengäld för de resandes extaser höll lady Adeline sig skadeslös för allt sitt omak, alla sina fraser med en konversation som var kuriös om det där folkets hållning på kalaser — om hela deras släkt — om hur hideuse den damen var — om herrskapets paryrer och herrarnas horribla chevelyrer. 104. Vad voro hennes mot de andras glosor! Ja! såsom Addisons »halvljumma pris» var klandrets tagg förstucken mellan rosor, så bragte hennes skämt på sätt och vis de andras först i deras rätta kosor. Hur ljuvt, som vän, att vid en slik justice den bortovarandes defensor vara! Och därför ber jag mina — ej försvara. 105. Där funnos endast tvenne undantag från denna hets på dem vi nyss sett fara: Aurora, fridsam som en sommardag, och Juan, eljest visst ej van att spara på persiflagen i ett dylikt lag, så tyst och liknöjd nu han tycktes vara; nog hörde han de andras gäckeri, men lade ej ett stickord däruti. 536