106. Sant nog, han såg Aurora liksom gilla hans tystnad, den hon visst tog miste på och ansåg för den aktning, som så illa frånvarande tillgodonjuta få — och undersökte gjorde ej den lilla. S å mycket märkte Juan i sin vrå, där han i övrigt tankspridd satt och drömde, och vad han såg han genomlycklig gömde. 107. Det gagnet kunde han med rätta skriva på spökets räkning, att han tystnad lärt, som skulle en så lycklig orsak bliva till bifall från ett håll som var så kärt. Aurora tycktes riktigt återliva en känsla, som han ej på länge närt, en gudars dröm, men en av dessa rika som räcka till åt denna jord tillika: 108. en syn för högre ting, och mera skära, en himmelsk blindhet för vad man förstår med världen och de ting man där får lära, en sällhet, vilken större näring får av blott en blick, än av all glans och ära som eggar människan vid äldre år, men hjärtat ur sitt tysta centrum rycker som samma gång en annans innelycker. 109. Ja! gråt »At ut rav KvdeQStav» den som h a r ett minne och som haft ett hjärta, ty hennes stjärna avtar fort igen liksom Dianas, till vår djupa smärta; Anacreon blott förstod som gubbe än att hålla Cupidonerna alerta, men hell dig dock — trots långa ögonblicks förtretar — Alma Venus Genetrix! 537