110. För att få överlämna sig i tide åt drömmar, stadda nu som bäst på tåg, gick Juan midnattstiden till sitt ide, fastän han sömnlöshet till mötes såg. Där vajade ej vallmo, utan — vide och gång på gång bestormades hans håg av bitterljuva stämningar, som låta världsmannen skratta och en ung man gråta. 111. Det var en natt som sist. Och oklädd mest, — ty läggdags kan man i en nattrock stå sig — fullkomligt »sans c u 1 o 11 e» och utan väst, så att han kunde knappt ha mindre på sig, satt Juan, anande sin midnattsgäst, uti en sinnesstämning, svår att få sig en föreställning a p r i o r i om ; ty det var troligt nog att spöket kom. 112. Han lyddes ej förgäves denna natt. Tss! vad är det?... aha!... det är... I höge martyrer!... jo! det är... å kors! en katt! Jag vånne him uti hans tassar flöge! Det låter som ett hjärta sloge matt, som en förälskad mö i natten smöge på tå sitt första rendez-vous emot, rädd för det kyska ekot av sin fot. 113. Säg — var det vinden?... Nej... Den börjas,runden. han samma svarta rnunk för ögat har, och samma gång, så jämn, så regelbunden som vers — ja! mer än vers i våra dar. Det känns på nytt, i den sublima stunden då världen det stjärnsådda mörkret drar omkring sig som ett diamantstrött bälte, som all hans märg vid munkens anblick smälte. 53'8