114. Det lät som när man fingret fuktat stryker på kanten av ett glas och blir nervös, ett sus, liksom när löv för vinden ryker och nattens regnskur hotar bryta lös. Ostraffat ingen ned bland skuggor dyker, om man också ej är superstitiös, hur käckt för andens fortbestånd man strider en tète-å-téte med andar ingen lider. 115. Han stirrade, med öppen mun, men stum, ty skräck plär hejda vad vi säga ämna, men elokvensens port på gavel lämna som sökte sig en väldig svada rum. Allt närmre ljudet kom, det stilla, jämna, förfärligt för ett dödligt tympanum, och öppen stod hans mun (som jag sagt förr). Vad öppnades därefter? Jo — en dörr. 116. Den öppnades, med knarr, på samma vis som helvetets. »Lasciate ogni speranza v o i c h'e n t r a t e!» Lika hemskt precis som Dantes r i m a, eller denna s t a n z a, som — men vem skildrar väl en sådan kris? mot skuggor kan ju ingen sig förskansa? Emot en vålnad vad är kött och blod? Och mod är annat, det, än övermod. 117. Nå, dörrn sprang upp, visst icke häftigt, men som måsen långsamt sina vingar skakar, samt blev, i stället för att slå igen, halvöppen stående på sina hakar, och långa skuggor föllo på vår vän don Juans ljus uti hans bägge stakar; och dunklare än dunklet utanom svartbrödrarnunken i sin huva kom. 539