<poem>118. Don Juan skalv, liksom sistliden natt, men dessemellan tänkte han sig sakta den hemska synen som ett bländverk platt som det var nesligt att med skräck betrakta. Nog borde kropp och ande lyckas, att en ande utan kropp dessutom makta så snart de trädde upp förenade, som han på goda skäl förmenade. 119. Hans skräck vart harm, och (har man sett på maken?) han reste sig, gick fram — och skuggan vek. Vår hjälte, ivrig att få ljus i saken, förföljde modigare strax, men blek, besluten att ta fast den svarta draken, om han så stupade på denna lek; gestalten åter ryggade, och hötte, men stod som sten när han mot väggen stötte. 120. Nu sträckte Juan fram sin arm på slutet, men fick — o himlar! — tag i väggen blott, där månens silverregn föll genombrutet av de sirater tak och murar fått; hans anlet vart av kallsvett övergjutet, som det den modigaste skulle gått — kuriöst! man fruktar mer en gasts nonentitet än någonsin en hel armés identitet. 121. Två blåa ögon lyste dock för klart att kunna bara döda stenens vara och graven skonat alltför uppenbart en andedräkt av vår och blomdoft bara, en vilsen lock förrådde hårets art, så tittade en röd läpp fram, med klara pärlrader, just som månen synlig blev igenom fönsterkarmens murgrönsrev.</poem>