<poem>122. Då sträckte Juan fram sin andra arm och — under över alla under! — tryckte en byst intill sig, lika fast som varm, som tydligen ett hjärta innelyckte. Han fann sig ha till outplånlig harm betett sig gruvligt tafatt, som han tyckte, som fått i bara väggen fatt den stund han bort med spöket kommit underfund. 123. Men spöket, om det var ett spöke alls, var i det hela det mest änglalika: en haka med sin grop, en mjällvit hals stack fram och hörde ej till det antika. När sedan kåpan sjönk, så sågs — vafalls? — den runda, yppiga, men ej för rika gestalten (med kariternas diplom) av hennes skälmska nåd — Fitz-Fulkes fantom.</poem>

ANMÄRKNINGAR.

2:a st. <poem>Som grund till slik effekt — kanske defekt — (”en orsak har dock den defekt-effekten”) tag vad ni vill.</poem> Ett upprepande av vad Polonius säger till drottningen om Hamlets sinnestillstånd (Hamlet, II. 2). 10:e st. <poem>Det är med det som tyrisk purpur: ho vet nu, hur denna blandning skulle göras? Om det cochenille var, eller musslor blott?</poem> Det är ännu tvist underkastat, vilka beståndsdelar ingingo i den gamla tyriska purpurn: om den tillverkades av musslor, cochenille eller kermes. Till och med färgen är omtvistad. Några säga det var purpur, andra skarlakan. Jag — förklarar Byron — säger ingenting.