46:e st. <poem>En art av musikalisk calentur, som överfaller dylika personer och återflyttar dem till hemmets bryn, fast det för alltid är och blir — en syn.</poem> Calentur är en slags hetsig feber, som i heta klimat överfaller sjömän och under vars inverkan de taga havet för grönskande ängar samt vilja nödvändigt kasta sig i. 59:e st. <poem>Ett götiskt storverk, rest med engelskt mynt.</poem> Byron gör vid detta ställe följande anmärkning: ”Ausu Romano, ære Veneto” är den väl valda inskriften på det av sten uppförda dammfästet mellan Adriatiska havet och Venedig. Arbetet är ett republikanskt verk av venetianarna, men inskriften, som jag tror, kejserlig, av Napoleon den förste. Det är tid på att tillägga honom detta epitet — den andre i ordningen är i annalkande, ”spes altera mundi”, om han får leva; måtte han icke svika det såsom fadern! Dock är han under alla omständigheter att föredraga för imbéciles. Han har ett ärorikt fält för sig, om han förstår att odla det. (Napoleon, hertig av Reichstadt, dog i Wien 1832.) 60:e st. <poem><tab>För religiösa gudsmän så gott som riktigt helgerån, då folk ”mot tempeltinnar släppas lösa”.</poem> Macbeths ord till häxorna (Macbeth, IV. 1): <poem>Jag er besvär vid det som här bedrives — hur ock I veten vad I veten — svaren! om ock I skulle släppa vindarne till strid mot tempeltinnar lösa.</poem> 75:e st. <poem>Om för hans ”plats uppå the civil list man ville slåss på liv och död” — må göra!</poem> Macbeth säger, då han fattas av tanken att möjligen få Banquos barn till efterträdare (Macbeth, III. 1): <poem>Nej, öde, kom då hellre inom skranket och slåss med mig på liv och död!</poem> Det verkligen komiska i citatet faller först i ögonen rätt vid jämförelse mellan det Shakespeareska och det Byronska uttrycket i original.