Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unge Yankee Doodle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har försökt att göra rättvisa åt Yankee Doodle,
som en duktig, rättskaffens, högsint och varmhjärtad
ung man. Men ingen är utan fel och hvar ålder har
sina särskilda fel. Yankee Doodle har särskildt ungdomens
fel par preference: att vara öfvermodig. Hans
nationalkänsla är uppskrufvad i himmelshöjd och hans
skryt är hejdlöst. Sjelfva norrmannen – som visserligen
har långt mindre att skryta af – är jemförelsevis
rent af ödmjuk till och med då han afhandlar sina
pièces-de-résistance af norsk militärisk gloria: »slaget»
vid Kringelen 1612 och »slaget» vid Lier 1814.*)
Jag minnes ännu första gången, då jag för många år
sedan gjorde bekantskap med det berömda Yankee-skrytet.
Det var i »Phila», då en vän drog mig till Union League
Club på kvällen. Det var innan den ärevördiga qväkarstaden
hade utbytt sin gamla gatuläggning mot den nuvarande;
groparne och smutshögarne voro tio gånger värre än nu,
––-
okänd pojke på omkr. 6 år. Han tittade med sina blåa ögon rörande
förtroendefullt upp på mig och sade: »Snälla farbror, kan farbror säga
mig var Vridabandsgatan är!» Jag tyckte nog tilltalet var en smula
förtroligt, men blef ändå glad, att han icke kallat mig farfar, och
vi gingo under lifligt samtal till Beridarebansgatan. Under hela tiden
fick jag – ideligen, ideligen – heta farbror, och fann det för en
gångs skull vara en rätt treflig titel.
*) »Slaget» vid Kringelen stod i ett trångt bergpass i Gudbrandsdalen
mellan en hel här af norska bönder och en liten trupp skottar,
som stod i svensk sold. En del af truppen nedgjordes på stället,
resten blef tillfångatagen och sedermera mördad. I min ungdom angafs
truppens storlek till 300 man, sedermera hörde jag omtalas 500 man,
derefter steg antalet till 800 man; den sista skrytande »norrbaggen»
omtalade ett »regemente».
I »slaget» vid Lier drefvo 2,100 norrmän tillbaka 1,100 svenskar
med en förlust för sig sjelfva af 20 man »sårade och döda» – om
verkligen någon alls blef dödad. Den norske författaren, som lemnat
dessa siffror, påstår att »slaget» kraftigt bidrog till den norska friheten.
Då jag anser att norrmännen ha alldeles för mycket frihet men alldeles
för lite ödmjukhet, beklagar jag såsom skadligt för våra bröder detta
ärofulla afbrott i fredliga värf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
