Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unge Yankee Doodle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag hann på den korta vägen att i kolmörkret ett par
gånger tumla omkull i de förra och i försöken att »ta emot
mig» sticka mina händer genom de senare, hvilket alltsammans
icke förlöpte utan förbrytelser mot andra budet. Jag
hamnade emellertid snart i tvätt- och borstrummet på klubben,
och blef omhändertagen samt nödigt uppsnyggad af
niggerpojkarne. Derefter slogo vi oss ned bland en stor
grupp, som i den stora salen var sysselsatt med att dricka
»tuppstjertar» (cocktails) och grog samt lyssna till historier
från olika krig men framförallt från inbördeskriget (1862-1865),
uppdukade af några som deltagit deri. Det var ofantligt
roligt – men Du min Skapare! så de skröto! Från
kriget med England 1812 kände man bara de för nationalfåfängan
angenäma tilldragelserna. Den amerikanska arméen,
som fanns efter inbördeskriget, hade kunnat marschera tvärs
öfver den europeiska kontinenten. Staterna kunde på tre
månader anskaffa lika mycket af det, som behöfdes för krig,
som Europa kunde anskaffa på tre år. På tal om härförare
fick jag till lifs sammanställningen Hannibal, Napoleon I och
– Grant! Det blef för mycket för mitt tålamod. Då jag
dessutom aldrig satt mycket värde på för-de-vind-segling,
som är »yålmig» och predisponerar för sjösjuka, körde jag
upp i vinden, och påminte i ett litet anförande om faran
äfven för folken af för stora illusioner om sig sjelfva, om att
Tommy Atkins (= den engelske soldaten) 1812 marscherade
in i Washington, om andra händelser till sjös under detta
krig, som voro egnade att hos Yankee Doodle uppväcka den
djupt slumrande ödmjukhetens dygd, omtalade Grant som
en måttligt stor härförare, afgjordt underlägsen sin motståndare
Lee, vågade mig in på vissa allmänna anmärkningar mot
hans taktik i Wilderness, och smorde för öfrigt mitt munläder
med mycken uppriktighet och någon hofsamhet, så godt jag
kunde. Det gick mig så som en gång, då jag som liten
pojke närmade en brinnande sticka till en liten kruthög,
som bergsprängare lemnat i min väg – jag blef förskräckt
öfver resultatet af min handling. Jag blef emellertid, mirabile
dictu, icke ihjälslagen, icke skjuten och heller icke utsparkad.
Men jag trodde klubbens tak skulle ramla ner
under skakningen af de väldiga stämmor, som höjde sig då
jag slutat. Min vän satt med ett högst belåtet grin på sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
