Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan husen, gick det ändå an, men när hon kom till
grinden pressade vinden emot så hårt att hon
måste stanna. .
I detsamma dök månen fram bakom en sky. På
backsluttningen, där sädesstubben stack upp,
glittrade isen. Så mycket hade snön redan tunnat av
på fälten. Återigen tänkte Dorthea på sin man —
det hade varit bättre för honom om föret hållit sig
längre. Och som det blåste — då var han alltid
orolig för elden i hyttan och kunde stanna på
kontoret hela natten. En ansträngande dag hade det
varit för honom, det visste hon.
Om hon nu skulle bli nödsakad att skicka bud
till honom, att varken pojkarna eller herr
Dabbelsteen kommit hem, och om det verkligen hänt
något, då var det ju hennes skull som hållit fast vid
en så opålitlig människa.
Vinden stillnade ett ögonblick. Dorthea sprang
nedför backen. Uppfartsvägen var halkig. Skräp
och hästgödsel hade blåst ihop i små drivor, och
mellan dem lyste glansisen.
Nedanför backen, på andra sidan landsvägen, låg
två långa baracker. I månskenet liknade de två
sällsamma ödlor, vilka vilade med magen mot
marken och benen uppdragna — det var en hög trappa
med förstukvist framför varje köksingång. Det
rök ännu ur Scharlachs skorstenspipa — vinden
pressade ned röken och virvlade omkring med den.
Bakom barackerna gjorde älven en slinga över
9o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
