Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luktade människor och nykokt välling. Finchens
båda små låg i djup sömn hos morföräldrarna
borta i sängen. Det brukade betyda att svärsonen
Wagner, som bodde i rummet intill köket, hade
tagit sig en tår på tand.
— Det är Claus och Vilhelm, Scharlach, de har
inte kommit hem. De gick ut med herr
Dabbelsteen på eftermiddagen. Sedan dess har ingen sett
dem. Därför tänkte jag att de möjligen kunde
vara här. Scharlach, han vet väl ingenting —?
— Och studenten, har inte han heller kommit
hem?
Scharlach rynkade de buskiga, svarta
ögonbrynen.
Glasblåsaren var en undersätsig man med kort
hals och mycket axelbred. Det runda ansiktet med
de stora kindbenen och de djupt liggande, mörka
ögonen var gult som läder och ådersprängt. Det
grånade, svarta håret stretade åt alla håll, varför
bandet till hårpiskan oftast hängde och dinglade
från en tunn hårtott i nacken.
— Har ni låtit höra efter i Lerviken, madame,
informatorn var inne hos Else på eftermiddagen,
det berättade Hans Wagner.
Scharlach stirrade så besynnerligt dystert
framför sig.
Dorthea berättade om Lars’ resultatlösa
efterspaningar hos dragonens och skollärarens. — Jag är
så rädd att förvaltaren skall bli altererad när han
II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
