Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde i alla fall se att den ene av dem var
Dabbelsteen. Men vem var den andre, och varför hade de
kommit hit? Han begrep ingenting.
Kanske var det den mannen som Dabbelsteen
velat träffa i Sandtangen. Det föresvävade Vilhelm
att de varit ute ett tag medan de befann sig där och
då hade de stått bredvid en släde, och han hade
klappat en likadan liten raggig häst. Sedan hade
väl Dabbelsteen satt sig upp och åkt med i släden,
och han själv och Claus hade varit så omtöcknade,
att de icke haft någon uppfattning om vad de
gjorde. Nu gick det också upp för honom att de
hade kört in i en skog — men de skulle ju farit
söder om sjön för att komma hem igen. Då kunde
det hända att de kommit långt norrut i dalen —
solen gick ned vid sjutiden och nu var det nära
midnatt, det kunde han se på månen.
Ett ögonblick kände pojken hur det snörde ihop
sig i halsen och det sved under ögonlocken. Han
var frestad att väcka Claus, Claus Hartvig som
alltid var så karsk av sig, få se vad han skulle
säga när han upptäckte i vilken situation de befann
sig — få se om Claus även nu var säker på vad de
skulle göra.
Men han skämdes, för det var ju han som var
äldst. Det skänkte också en viss eggelse,
medvetandet om att nu var det han som fick klara
skivan, både för brodern och för de två fyllbultarna
i släden. Claus sov väl också tungt, han hade druc-
3 —400251. Undset, Madame Dorthea. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
