Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med deras kära informator. Det fanns ingen som
de haft så roligt med som med honom.
Men i de stunder då hästen stannade och han
måste låta den stå där och pusta ut — den
fruktansvärda ensamheten, det ohyggliga månskenet
och den mörka, susande skogen, den branta backen
som ledde rakt upp i okända vidder — Vilhelm
andades, lyssnade och kämpade mot lusten att bära
sig åt som ett barn: brista i gråt, kasta sig över
de sovande i släden och ruska och banka dem tills
de vaknade. Han var hungrig och frusen, han var
våt om fötterna, han hade en torr och äcklig smak
i munnen och hela tiden sved det i halsen av något
surt som ville upp. Han var rasande på
Dabbelsteen. De därhemma, modern och de små
syskonen, dem orkade han rakt inte tänka på. Han stod
där och stöttade släden med sina svaga krafter och
sög på en isbit. Sedan smackade han åter på hästen:
— Saåja, Blacken.
Äntligen nådde de upp på krönet. Efter vad
Vilhelm kunde se, sträckte sig vägen genom en tät
skog — och föret var bra i skydd av granarna.
Han klev upp i släden, makade sig in mellan de
två livlösa kropparna och satte sig tillrätta på
körbrädan. Trots allt kände han sig litet morskare nu
när han satt och körde. Hästen travade på riktigt
bra; bitvis sluttade vägen nedåt.
Mor — nu gick hon väl därhemma och vred
sina händer. Och här körde han längre och läng-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
