Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forbönderna att ta det med. Brevet var till hans
mor. »Då skall han väl pungslå henne igen»,
viskade Claus, men då hade han blivit ond. Sådant
får man inte säga. Men Claus Hartvig hade
aldrig förstånd på vad man inte får säga.
Kanske hamnade de till slut hos madame
Dabbelsteen, tänkte han och kände sig upplivad. Han
hade hört så mycket talas om henne. De påstod att
hon brukat skriva sin mans predikningar. Och hon
var fjärrsynt och kunde stämma blod. Han var
mycket nyfiken på att en gång få se den
egendomliga kvinnan.
— och därmed kom han åter att tänka på sin
egen mor och hur orolig hon nu var för dem. I
samma nu tyckte han att han inte kunde uthärda
detta längre — här körde han och körde, utan att
veta varthän det bar. Natten var så hemsk och
han stod inte ut längre.
Vilhelm böjde sig ned och trevade över de
sovande som låg vid hans fötter. Fy för satan! Den
främmande karlen hade skägg, ett vått, kladdigt
skägg, och Dabbelsteen var så våt som om han
legat och dräglat i sömnen. Pojken drog hastigt åt
sig handen och torkade den på täcket — det var
nog bäst att låta dem sova. Men han kunde inte
låta bli att trampa litet på dem när han återigen
satte sig tillrätta. Det liksom stärkte hans eget
mod. Sådana svin! Det var han som måste klara
upp det åt dem.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
