Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, ni får se till att ni får sitta, sade
länsmannen, men han vände sig endast till Vilhelm.
De andra tre blev stående i en klump nere vid
dörren, men Vilhelm gick fram till spisen och
sträckte sina frusna händer mot värmen.
— Men sätt dej ner.
Hågens stora, vackra ansikte var rött och
glänste av svett. Han nickade åt flickan som röjde
undan på bordet; hon flyttade fram en stol åt
Vilhelm vid spisen. Då satte sig också de andra tre
på bänken vid dörren. De visste inte en gång var
de befann sig. Claus började visst vakna. Han såg
sig omkring med förvånade ögonkast.
— Det var väl tungt före, konverserade
länsmannen. — Snön är så gott som borta, har jag hört,
det är barmark hela vägen från Torstad söderut
till Bergumsbacken. Så det var väl inget vidare
före i dalom heller.
— Det var fint före uppe på åsen. Vi kom en
annan väg. Vi kom ner vid Herberggårdarna och
förbi kyrkan.
Länsmannen nickade:
— Ja, det var bra det, ja, att ni körde uppe på
åsen. Stora vägen är det nog bart långa stycken.
— Sannerligen jag det vet.
Vilhelm kunde inte låta bli att tala i den höga,
frimodiga tonen, men det var som om stämman
inte ville följa med.
— Det var i alla fall inte min förtjänst att vi
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
