Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Se se, det har ju blivit ett par raska pojkar
av er båda.
Sedan gav hon Vilhelm en liten dask på hans
rufsiga röda hår.
— Men jag tror att Claus vuxit dig över
huvudet, lille Vilhelm. Det var just vad jag sa, Claus
kommer att växa sin bror över huvudet, sa jag
när jag såg er sist.
Vilhelm kände själv hur liten och mager och
skranglig han såg ut vid sidan av den högvuxne,
vackre brodern. Från sin tidigaste barndom hade
han blivit retad därför att han hade gröna ögon
och rött hår — och det var till på köpet så krusigt
och med en benägenhet att torna upp sig i pannan,
att människor som ville göra sig kvicka på hans
bekostnad blåste på honom som om de velat
släcka ett ljus. Eller också kallade de honom för
räven — han hade ett litet trekantigt ansikte med
en näsa som sköt fram så spetsig och nyfiken ur
de fina dragen. Hans ömtåliga röda och vita hy
var översållad med fräknar, som blev litet blekare,
men inte försvann under vintern. Att det också
fanns något i hans ansikte som var vackert, det
mera anade han än var medveten om. När hans
mor ibland tog honom under hakan och såg på
honom, då kände han att det var något hos honom
som hon betraktade med innerlig glädje.
Och ändå hade den vissheten, att han inte såg
så bra ut som Claus Hartvig, varit en av grund-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
