Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armar och grät, antagligen i bakrus. Vilhelm blev
plötsligt rasande ond. Dessa ståtliga, norska
odalbönder som Dabbelsteen brukade skryta så mycket
med, det var ju de som tigande stod här och
ringaktande såg på studenten medan han skrek och
blottade sig inför dem. Innan han själv riktigt
visste vad han gjorde, stod han vid lärarens sida,
högg sin magra pojkhand i hans skuldra och
ruskade honom.
— Herr Dabbelsteen, ni får intel Behärska er,
herr Dabbelsteen. Kom, så går vi. Ni kan tala
med länsman i morgon.
— Det är riktigt. Hågen Lunde nickade. — Du
skall gå och lägga dej nu, Dabbelsteen. Det var
rätt, det, Vilhelm. Få honom med dej du.
— Släpp mig, din struntunge! Dabbelsteen
skakade av sig pojkens hand. — Du är väl viktig nu
för att det var du som — släpp, säger jag. Jag
vill tala med frun här. Ni kan vad ni vill, det vet
jag. Ni som vet allt om andra, jag vet att ni vet
sådana saker om den länsman som är er granne,
Simen PByrsting, så att ni kunde få honom att
öppna dörren till min Margits fängelse.
Blodet sköt upp i Vilhelms ansikte. Förargad
grep han åter tag i den andre. Han var inte
viktig. Han kunde väl inte rå för att han hade litet
vett i behåll och ville rädda läraren från att
fullständigt blamera sig.
— Herr Dabbelsteen, jag ber er, kom nu.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
