Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du är nog sömnig, min vän — ja, godnatt
med er båda två.
Ute var det så ljust att husen på gården stod
mörka mot en blek, grönblå himmel, och i sydost,
där dalen slöt sig om älvkröken, verkade luften
gulaktigt vit över fjällen. Den övre halvan av
stalldörren stod öppen och därinne syntes folk i
lyktljuset.
Claus gick och snavade över sina egna ben tills
Vilhelm tog honom under armen. Lervällingen på
gårdsplanen hade stelnat och det knastrade segt
under deras fötter — det frös på nu mot
morgonen, och vinden hade lagt sig. Vilhelm drog
brodern med sig ut genom grinden. Stigen ned till
kungsloftet var gräsbevuxen och rimfrosten
knastrade. Det lyste i det lilla tredelade bågfönstret på
gaveln och det lugnade Vilhelm betydligt.
Varför ville inte mormodern att Dabbelsteen
skulle ligga tillsammans med dem? Med en känsla
av oerhörd saknad tänkte Vilhelm på att det
kanske aldrig mer skulle bli som förr. Han anade att
det fanns mycket i Dabbelsteens liv som de inte
kände till. Å, han hade alltid gjort det så trevligt
för dem. Han visste så mycket, han var så klok
och entusiastisk — men nu förstod Vilhelm att det
inte var Dabbelsteen utan och innan som de känt.
Hans bild av den avhållne läraren hade i denna
natt slagits i bitar och han skulle aldrig kunna
sammanfoga dem igen. Och nu skulle Augustin Dab-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
