Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Låt din hand vila över mig, din ande råda i
mig, och din frid omgiva mig. Han kände sig
lättad, det var som att komma ut på en andlig
allfarväg där det var tryggare att färdas, nu då han var
färdig med detta om synd och eländighet.
— Låt mig icke leva i mig själv, utan i tron på
Guds son.
Nu var också Claus avklädd och knäböjde
bredvid honom. Han rörde läpparna så fort som om
han velat hinna ikapp brodern.
— Skall du inte ha något på huvet? viskade
Vilhelm ogillande.
Claus skakade sina lockar och Vilhelm fortsatte:
— Tag också, o kärleksfulle Fader, mina goda
föräldrar i din vård.
Med ett sting av ånger erkände Vilhelm att
sedan han själv kommit under tak på Lunde, hade
han knappast ägnat en tanke åt dem som gick
hemma och var oroliga. Det hade varit så — ja,
det hade varit förskräckligt också att se
Dabbelsteen bära sig åt så — men det hade i alla fall
varit så spännande. Och han hade varit uppfylld av
det han upplevat.
Slutet av morgonbönen rabblade han upp utan
att tänka på vad han sade — överväldigad som han
var av det faktum han nyss uppdagat, nämligen
att han på ett visst sätt njutit av nattens händelser
och att hans medkänsla med föräldrarna uppfyllt
hans själ vid varje tillfälle då han själv var rädd.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
