Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej. Är inte far hemma då?
Johanne slog ihop händerna och skrek:
— Vet ni inte det, att förvaltaren for efter er
på natten när han hörde att ni var borta.
Dorthea stod stel, liksom bedövad. Utan att
vara medveten om det tryckte hon Claus Hartvig mot
sitt bröst. Pojken sökte sig intill sin mor och
sänkte huvudet i en första aning om att allt inte
stod rätt till.
Vilhelm rätade omedvetet på sig och betraktade
sin mor med samma ivriga, frågande uttryck. Då
han såg att hon vacklade, grep han tag om hennes
skuldror.
Dorthea sjönk ned i länstolen. Oklart önskade
hon att hon kunnat falla i vanmakt, komma bort
en stund — slippa tänka. Men hon kunde inte
svimma: det lyckades inte, hur gärna hon än ville.
Claus, som hon dragit med sig när hon segnade
ner i stolen, började gråta, sakta och övergivet —
han låg på knä nu med huvudet nedborrat i
moderns sköte. Dorthea strök över hans fuktiga,
mörka hår, utan att veta om vad hon gjorde,
medan hon räckte ut den andra handen och grep
Vilhelms framsträckta hand.
— Vilhelm, Vilhelm — Vilhelm, Vilhelm, vad
skall vi ta oss till —
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
