Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derns försäkringar, att de snart skulle få en
förklaring på faderns uteblivande. Man skulle inte
genast tro det värsta. Pojken hade ju också
upplevt så mycket att han brann av iver att få berätta
det för modern. Bland annat om det förestående
stora bröllopet på Lunde — morbror Ole ville att
Vilhelm och han skulle vara brudsvenner, och
mormodern hade sagt att hon, deras mor, måste
komma dit och baka sina berömda äppelmunkar.
Dorthea förstod att Claus var mycket spänd på att få
komma till detta gästabud; han ville inte låta den
tanken få insteg, att det kunde inträffat något som
gjorde det omöjligt för honom att delta i festen.
Det var endast Vilhelm som förstod. — Varje
gång hon mötte sin äldste sons ögon, läste hon i
dem att han tänkte — ja, ungefär detsamma som
hon själv. Han var fullt på det klara med hur
fruktansvärt det hela tedde sig.
Den första dagen efter middagen kom Claus och
erbjöd sig att hålla garnhärvan åt henne. Och
medan hon nystade, berättade han om Dabbelsteen.
När de kommit upp till gården på förmiddagen,
hade de fått veta att informatorn var försvunnen.
Mormodern ville ingenting säga, men Tora, en av
pigorna på Lunde, trodde att Dabbelsteen fortsatt
norrut till sin mor. Förresten, sa Claus, var Tora
släkt med länsmannens, så hon var ingen riktig
tjänstepiga fast hon tjänade hos dem —
Dabbelsteen, tänkte madame Dorthea. Thestrup
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
