Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade alltså fått rått. Om de ändå låtit honom
flytta i höstas. Till råga på alla sina andra bekymmer
fick hon också det, att de två äldsta pojkarna
skulle gå här lösa och lediga, och det innebar att hon
i ännu högre grad måste behärska sin ångest och
förtvivlan, aldrig fick ge sig över för ett enda
ögonblick och gråta, gråta — vilket hon så
förtvivlat längtade efter.
Ty om det värsta hänt, då visste hon att tanken
på den älskade, den innerligt saknade och
efterlängtade, ja, själva sorgen över den oförliknelige
äkta maken, allt detta måste trängas tillbaka till
själens innersta, medan hon själv blev tvungen att
syssla med tankarna på framtiden. Hur skulle det
gå för hennes sju omyndiga barn, om de nu blivit
faderlösa? Endast i omsorgen om dem kunde hon
ge uttryck åt sin kärlek till deras far. Men hela
hennes väsen reste sig i ett förtvivlat krav på att
få sörja honom av hela sitt hjärta och begråta den
ofattliga förlusten av älskaren och vännen.
Den andra natten skrek lille Christen i ett sträck
— hans mage var mycket dålig. Det var väl
hennes mjölk som blivit förstörd av alla
sinnesrörelser. Då hon bytte på honom i gryningen, såg hon,
att den lille redan förlorat mycket av sitt hull —
benen var magra och slappa och han var insjunken
och blå under ögonen. — Å, stackars min lille,
stackars min unge!
Tårarna kom störtande och det hindrade att det
8—400251. Undset, Madame Dorthea. 113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
