Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gemål kom till korta med sin infama läkekonst
— mot döden växer det ingen läkeört, som man
säger». Naturligtvis skulle hela sällskapet
ingående förhöras om de visste något som kunde
bidraga till mysteriets lösning, »men, som sagt, vi
måste nog betrakta det som omöjligt att
förvaltaren skulle ha blivit överfallen av tattarna».
Hela tiden höll han hennes kalla hand i sin
stora, varma, och Dorthea tänkte inte på att draga
den åt sig. Det var något tröstande i att så här
låta sig omsvepas av hans vänliga deltagande. Han
var den första människa hon kunnat tala med och
rådfråga i sina bekymmer som den där satt inne
med en större insikt och omdömesförmåga.
Thommesen var sjuk, Scharlach vågade hon inte
besvära, nu då hon visste att hela ansvaret för arbetet i
hyttan vilade på honom, ty mäster Wagner var
lika opålitlig som han var skicklig; både han och
många av de andra skulle säkert begagna sig av
den allmänna förvirringen för att sacka av och
förspilla tiden med prat och superi, om icke
Scharlach höll styr på dem.
— Ni kan vara viss om, kapten, att jag är
mycket tacksam för att ni kom. Jag sitter ju här så
ensam. Ack, hon var mera ensam bland alla
dessa människor som hon måste visa ett lugnt ansikte
än om hon varit alldeles ensam.
— Om jag blott vågade tro, att det är ett gott
tecken att inte tattarna — Men kan ni förstå vad
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
