Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dare om. Men henne blev hon tvungen att ta med.
Christen måste behålla sin amma.
Vårfåglarna kvittrade och sjöng överallt i
busksnåren nere vid älven. Bofinken hade kommit för
längesedan, rödhakesångaren och trasten också.
Ljuset efter solnedgången hade slocknat, backarna
kurade mörka i den blådisiga skymningen och mot
den ljusning, från vilken molntäcket glidit undan,
stod granskogens spiror kolsvarta.
Sus och sorl av vatten som rann från alla håll
fyllde luften, och genom det milda, brusande
ljudet av vår skar kärrans knarrande, hjulens dunk
mot stenarna och plask och stänk från vattenpölarna
som häst och vagn rutschade ned i. Dorthea var
överstänkt av smuts — hon var våt ända upp i
ansiktet.
Mellan de svarta och vita fälten såg det ut som
om vattnet i älven stod alldeles stilla, det var bara
när man fäste blicken på en av de mörkgula
skumtottarna eller på en drivande isbit, som man såg,
att under den dunkla ytan, som hade samma färg
som det ogenomskinliga bruna glaset i
syltburkarna från hyttan, gick en rivande ström. Det var
fruktansvärt att tänka på att kanske detta mörka,
iskalla vatten strömmat över hans livlösa kropp.
Hon kunde inte föreställa sig det. Och likväl var det
det mest sannolika — att han gått ner sig på isen
och drunknat.
Vilhelm satt lika tyst som modern. Dorthea hade
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
