Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Vilhelms nacke under den hopsnurrade lilla
stångpiskan. s
— Kära, välsignade barn, så får du inte tänka.
Min egen Vilhelm! Min egen pojke!
Hon strök och strök över skuldrorna, som
skakade, och över den smala ryggen.
— Vilhelm, hör nu på din mor. Vad skall jag
säga då? Det var ju jag som ville, att vi
skulle behålla Dabbelsteen i år också. Din far
ville att han skulle flytta i höstas, men det var jag
som satte mig emot det. Så det är mycket mera
min skuld.
— Nej, det går inte an att tänka så, Vilhelm. Det
var mycket galet att han gav sig i väg på det sättet,
och det var galet av er att följa med honom, men
ingen kunde ju ana vad det skulle leda till.
Hon visste att hon borde talat om Försynens
outrannsakliga vilja eller något sådant, men hon
kunde det inte, hon som till och med undvikit att träffa
Scharlach på sistone, därför att hon var rädd att
han skulle komma med sådana trösteord som
föll sig naturliga för den fromme gamle mannen.
Därför sade hon i stället :
— Det skulle väl så vara, Vilhelm. Du vet vad
bönderna säger: »när en människas tid är ute». Det
var väl det, som —
Och hon fortsatte att varsamt stryka honom över
håret och ryggen, tills han småningom blev
lugnare.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
