Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svettigt i bahytterna. Någon gång lade modern
märke till att det gled som en skugga över deras
ansikten — det var när de kom att tänka på sin far.
Men så gled den bort igen. Ute var ängarna
gröna, alarna nere vid älven var fullsatta av
brunröda kottar, det fanns nyfödda kalvar i kätten och
Elisabeths tacka hade fått tvillinglamm. Hur
skulle man då kunna sörja?
Till och med Vilhelm, som föreföll så allvarsam
och grubblande att Dorthea ofta bekymrad iakttog
honom, tycktes glädja sig åt stadsfärden. En
afton började han fråga ut henne om damerna
Bisgaard som de skulle bo hos i Christiania: — Var
inte den ena av dem mycket liten och låghalt?
—Jeo, det är Cecilia, den yngsta dottern. Hon
är snedvuxen, stackare. Det är synd för hon har
ett sådant vackert ansikte. Men kan du verkligen
komma ihåg att vi var och hälsade på dem? Du var
inte mer än sex år då.
— Det var när vi flyttade hitupp. Jag minns så
väl att de hade en stor sal med sådana lustiga
stolar. Claus och jag kröp upp och ställde oss på dem
för att se om vi var lika långa som stolsryggarna
— de var alldeles raka med något krimskrams på
överstycket. Men då kom de och sa att så fick vi
inte göra. Stolarna var högröda och hade
förgyllning —
— Tänk att du kommer ihåg det? Dorthea
smålog litet. — Antonettes man fick det gamla möble-
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
