Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Dorthea kom sig inte för med att fråga. Hon
var rädd. Det var en tanke som hon inte kunnat
värja sig för på sista tiden — när de fann honom,
måste han ju redan vara mycket förändrad. Visst
önskade hon av hela sin själ att hans jordiska
kvarlevor måtte få vila i fridlyst jord, och hon önskade
även att det måtte bli ett slut på denna
fruktansvärda ovisshet som icke längre lämnade rum för
något hopp. Men hon gruvade sig outsägligt för
att återse denna lekamen som varit henne så kär
— nu när upplösningen redan märkt den.
— Ja, små barn, små bekymmer, när de är
friska, suckade madame Hauss, och stora barn, stora
bekymmer. Ändå får jag vara så tacksam för mina
små flickor, de har då inte skaffat mig några
bekymmer att tala om. Konstigt blir det ju att lilla
Mathilde skall flytta ifrån oss, även om det inte
blir så långt —
— Nej, nej, vad är det du säger — skall
Mathilde flytta ifrån er. Dorthea smålog. — Det betyder
väl att hon skall gifta sig, det.
— Jag tänkte att du kanske hade hört någon
fågel sjunga. Jo du, nu är det klappat och klart
mellan henne och Esten Nymoen.
Madame Hauss torkade bort ett par tårar.
— Han är ju en sådan bra människa, det vet du,
Thea. Är det någon man som jag tryggt kan ge
min flicka åt, så är det Esten. Men det är ändå
underligt. Bra får hon det ju.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
