Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, Gud vet.
Kapten Cold strök sig över den blossande
pannan. — Uppriktigt sagt, eftersom ni kom hit just i
dag — han verkade nervös och osäker — så skulle
jag vara mycket tacksam, om ni ville gå upp till
henne, madame Dorthea. Mor Fallet, det gamla
kräket, går ju och är full både natt och dag.
Dorthea uppfångade den blick som hennes unge
son gav kaptenen. Hon kände mycket väl till detta
uttryck av ogillande man och man emellan, när den
ene obetänksamt röjer för kvinnor vad den andre
anser det olämpligt att de blir invigda i.
Öfrivilligt såg hon sig omkring, men de två småpojkarna
var försvunna.
— Det vill jag mycket gärna, om ni tror att jag
kan göra jungfrun någon tjänst med det.
Claus såg ut som om han haft lust att komma
med en invändning, men kaptenen tog ordet ur
munnen på honom:
— Försök om du kan få tag på hundarna. Han
kastade till ynglingen ett par halsband och koppel.
— Jag tyckte jag hörde dem på andra sidan
gärdesgården för ett ögonblick sedan. De sprang
sin väg i morse. Belinda måste jag nog ge en kula
i kroppen, jag kan inte få henne att låta bli att jaga
får och hon lockar de andra med sig. — Allt är
som förgjort här i huset! utbrast han. — Det är så
att man kan — förlåt mig, madame, att jag går
före och visar er vägen.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
