Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från förstugan ledde en smal och skranglig
trappa upp till den öppna svalen i andra våningen.
— Det var här hon föll ned, förklarade Cold, den
var hal efter regnvädret, och hon slog sig nog
ganska illa.
Dorthea betraktade kaptenen med uppdragna
ögonbryn. Hans omotiverade skratt och det
plågade uttrycket i hans echaufferade ansikte, så snart
han lät bli att skratta och sluddra, förrådde att han
icke blott var en smula berusad, utan också
medtagen av oro och bekymmer.
Johannes Cold förde henne genom ett stort rum,
som var belamrat med vävstolar och spinnrockar.
Härvor av alla möjliga sorters garn hängde på
tvärbjälkar under taket. Utan att knacka öppnade
han dörren till gavelrummet.
— Det är madame Thestrup, Marie, som
kommer för att se till dig. Hur står det till med dig?
Är det inte litet bättre nu, vad?
En vämjelig lukt av skämt blod bekräftade
Dortheas aningar. Sängen stod i skuggan under det
sneda taket, men Marie Langseths ansikte såg
nästan lika gult ut som håret som stack fram under
nattmössan. Näsan hade blivit mycket smal, hon
var insjunken under ögonen och vid tinningarna
och Dorthea tänkte med förfäran, att detta var ju
en döende.
På golvet framför unginos säng satt den
lilla Margrethe på huk och vyssjade sina tras-
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
