Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Korgen med potatisen!
— Låt den stå där, min vän.
Åsynen av korgen försatte Dorthea i ett oerhört
sinnesuppror. Den stackars sättpotatisen, som
ingenstans skulle komma till nytta, blev för hennes
upphetsade fantasi i all sin anspråkslöshet en symbol
för all den förspillda hälsa och trevnad, ordning och
trygghet, själafrid, ja till och med liv och lycka som
orsakades av människornas lidelser. Hon lyfte
kjolarna och rusade i väg över gårdsplanen, medan hon
skrek högt och gällt därför att hon var nära att
brista i gråt:
— Bertel, Carl — Bertel, Carl, var är ni
någonstans?
Långt om länge fick hon tag i småpojkarna. I
backen nedanför smedjan låg de på magen vid
randen av den lilla källan som rann upp ur marken.
När de hörde att Carl skulle få följa med till
Brovold och stanna där över natten, började de hoppa
och klappa i händerna av glädje. Dorthea tog dem
med sig och placerade dem bak i trillan.
Grethe kunde hon inte hitta någonstans, så det
fick väl vara —
Hon överlät tömmarna åt Claus. Pojken sade
inte ett ljud på hela vägen. Synbarligen var han
förlägen och illa till mods. Men modern kände sig
inte upplagd att hjälpa honom, fast det ju inte var
hans skuld att han blivit inblandad i denna
pinsamma och obehagliga historia. Men Dorthea var ond
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
