Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när hon tänkte på att hon snart skulle återse sin
mor. Nu kunde hon möta henne utan att känna den
dömande kylan, som alltid pinat henne som något
slags stelkramp varje gång hon stått ansikte mot
ansikte med modern. Arma moder! Men Dorthea
hade aldrig märkt att hon lagt barnens kylighet på
sinnet, möjligen med undantag för Ole. Det hade
säkert varit henne ganska likgiltigt, så länge hon
fick bevis på att hon kunnat erövra de män, vilka
hon av en eller annan anledning utvalt åt sig.
Nu vågade Dorthea tillstå det för sig själv —
att hon hatat sin mor under de år hon framsläpade
sin ungdom i äktenskapet med Bisgaard och hon
hade betraktat henne med överlägsen ringaktning
när hon själv levde lycklig vid Thestrups sida. När
hon upplevde glädjen att få mottaga de levande
bevisen på makens kärlek, hade hon känt ett halvt
föraktfullt medlidande med en kvinna, som
försakat moderskapets rena glädje för att infånga än
en man i goda omständigheter, än en vars
förnämsta dragningskraft utgjordes av hans ungdom och
hans välskapta kropp. Nu, då sorgen och
saknaden lärt Dorthea att inse hur starka och hur svaga
en människas heligaste känslor är, när de blivit
berövade det element av sinnlighet som de hämtat sin
näring ur, tyckte hon att hon kunde möta sin mor
med uppriktig sympati. Arma moder! — trots
allt. Gång på gång måste hon ha upplevat denna
tomhet, när hon vunnit föremålet för sin åtrå, en-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
