Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då säger de inget osant.
Det fanns något sällsamt myndigt i vandrerskans
lågmälta svar. Dorthea genomilades mot sin vilja
av en kuslig spänning.
— Det är en gåva som den store Guden skänket
de fromma, som orättfärdigt måste tåla allt ont av
denna världens barn. Hade han vetat vad jag
vet, fadern till jäntungen här, så hade han väl inte
farit så hårt fram med dotter min och barna
hennes, den gången han truga oss att tala om för han
vad vi inte kände till. Kunde han sett, det som
jag ser i denna stunn, då hade han visst inte varit
så sträng. Jag såg i ögona hans samma sot som
äter upp lever och lunga på gamla gubben min, den
lurar på min stolte herr kapten — snart biter den
honom i magen, ja ja, så är det. Och dottern hans,
jag ser att hon står för länsman och skall svara för
synder som hon aldrig begått. Fantestigen skall
hon vandra och jag ser att det är en dålig karl hon
fått, zigenare är han inte, en odåga från bygden,
som gett sig i lag med vandringsfolket, blir hennes
man. Bonde och länsman driver henne genom
bygden — aj aj — tet ser illa ut, det här. Den
söta lilla ängeln, här ligger hon och sover så gott,
inte vet hon att hon mist både far och mor
innan nytt års ny blänker på himlen, stackars
barn.
Återigen tyckte Dorthea att den gamla liknade
en skugga, som lösgjort sig ur skuggorna i rum-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
